Vem älskar country?

Säg ordet country och många ser en cowboy framför sig, en slidegitarr, fiol och en banjo. Hästjazz är ett annat uttryck som ofta förekommer i sammanhanget och kanske är det därför det finns så lite country i svensk radio och svenska medier. Eller musik som benämns som country kanske snarare för det spelas country i [...]

Säg ordet country och många ser en cowboy framför sig, en slidegitarr, fiol och en banjo. Hästjazz är ett annat uttryck som ofta förekommer i sammanhanget och kanske är det därför det finns så lite country i svensk radio och svenska medier. Eller musik som benämns som country kanske snarare för det spelas country i Sverige men då kallas det pop, rock eller blues.

Nu ska sägas att det inte alltid är lätt att dra en tydlig och rak skiljelinje mellan olika musikstilar. Ännu svårare blir det om det handlar om artister som otvunget glider in och ut mellan dem, som blandar och ger och som till slut uppfattas som en viss typ av artister därför att de av gammal tradition sorteras in under en viss musikstill.

Lady Antebellum fick en monsterhit med “Need you now”. I Sverige är det pop medan bandet som bildades i countryns huvudstad Nashville i högsta grad klassas som contry i USA. Detsamma gäller flera av senare års moderna countrymusiker såsom Faith Hill, Shania Twain, Colbie Caillat, Carie Underwood och Taylor Swift. De räknas som countryartister i hemlandet men lär knappast finns under country i svenska musikaffärer. Kanske är det därför vi fortfarande uppfattar countryn som hästjazz i Sverige.

Skulle vi räkna skivförsäljning så säljer countryn mer skivor än rock, pop och blues. Trots det så har nog rätt många problem med att placera Johhny Cash, Willie Nelson och Chris Christoffersson musikaliskt. Folkrock kan ligga rätt nära men, återigen, i hemlandet USA, så är de countryartister.

I Sverige finns jazz-program, program för klassisk musik, rock och pop men inget program för country. Möjligen därför att musikstilen upplevs som en smula fånig med hattar och kanske därför att den sammankopplas med den amerikanska högern, politiskt. Visst, det är riktigt att en del countryartister uppträder på republikanska politiska galor men det är minst lika vanligt att det finns med på demokraternas möten. Countryn är med sina gränsande musikstilar lite grand av den amerikanska själen och visst förekommer det naiva, oförbehållsamt patriotiska hyllningar men här finns också berättelser om småstadsgrabben som hamnar i fängelse och som längtar efter morsan.

Pekoraler och överdrivet känslosamma texter blandas rätt friskt och vill du skriva en klassisk countrylåt så baka in morsan, din pickup, höns, damm, sprit och grannflickan som du alltid älskat. I will always love you är ett bra exempel och då handlar det inte om brottarhiten från “The Bodyguard” med Kevin Kostner och Whitney Houston utan om originalet skrivet av drottningen själv, Dolly Parton.

Countryn är inte sällan överdriven och som sagt, textinnehållet målas med starka färger. Det i kombination med hattar, färgglada (underdrift) kläder och rätt smaklösa scenshower gör kanske att countryn är svår att sälja i Sverige. Ett tag fanns Country & Music television i några svenska kabeltv-nät men de ersattes snart med franska TV5, vilket säger en del om intresset för musiken. I dag finns ett tiotal större amerikanska countrykanaler, kabel- och satellittv, men såvitt jag vet går ingen att få i Sverige. De enda gånger vi kanske kan få en skymt av countryartister kallade countryartister är under Grammygalan. Den sänds ofta i någon kanal som vi kan se i Sverige, liksom den så kallade latinogalan. I USA finns två stora pris för countryartister och i samband med prisutdelningen så hålls två stora galor, Academy of Country Music Awards och Country Music Association Award. Räkna inte med att få se någon av dem i svensk tv.

Det är ju country.